2010-10-22, en regnig svensk höstkväll...

Hej alla!

Utanför hör jag höstregnet och kan inte säg annat än att jag längtar till Kambodjas värme...

Idag fick jag ta emot en oväntad present, ett bidrag till Mr. Mattias English School,
som gjorde mej mycket rörd och glad!
Jag åkte hem med en varm känsla inombords för att det finns så fina och omtänksamma människor i mitt liv!
Tack alla ni som på ett eller annat sätt gör det möjligt för oss att hjälpa några av barnen i Kambodja,
det betyder väldigt mycket för mej och min familj!

Jag får ofta frågan "Hur har ni kommit på den här idén?"
Men det är ju egentligen inte vi som kommit på den, det var ju brorsan...
Även om han inte kom så långt så är det ju hans tankar vi bär med oss; att kunna göra skillnad...

Jag vill dela med mej av några tankar Mattias skrev ner i sin dagbok
 någon av de första kvällarna då han besökte skolan (E.T.O) i Kambodja hösten 2004:

"Det finns mycket man kan göra.
Och när man träffar människorna i verkligheten,
det är ju då det är som mest påtagligt och enkelt att hjälpa.
Jaja, det är väl något som jag kommer att fundera på några nätter."


Mattias skrev mycket och han har i boken "15 gånger Asien" (Mekong bokförlag)
skildrat sina tankar och sin tid på E.T.O hösten 2004.
Boken kom ut på årsdagen av hans död, 2006-12-12

Här nedan följer några rader från boken;

"Det är lektion med de minsta barnen. Jag blev förvarnad om att de skulle vara små, fattiga och ha trasiga kläder på sig, men det som slår mig först är klassrummets tillstånd. Det är nog det smutsigaste rum jag någonsin varit i. Cementgolvet är täckt med grus, överallt ligger pinnar och stenar. Spindelväv hänger i taket. När jag öppnar fönsterluckorna skiner solen in starkt och avslöjar dammet som yr som snö i luften. Ett tjockt dammlager täcker också svarta tavlan
-det går bättre att skriva med fingret än med kritan.
Barnen kommer in och bänkarna fylls snabbt. Det är barn som är allt från sex till tolv år, uppskattar jag. Vissa är mer klädda och renare än andra. Några kommer utan sandaler. Alla sitter tysta med antingen ett förväntansfullt leende på läpparna eller ett undrande, lite förskräckt ansiktsuttryck. Jag blir lite tagen av alla dessa stora, mörka och bedårande ögon som iakttar mig på ett sätt jag inte är van vid. Alla bänkar fylls snabbt utom den bakersta trots att de sitter och trängs längre fram. När jag går dit bak förstår jag varför. I hörnan ligger hundbajs. Det luktar förfärligt..."

"Jag vet vad han menar. Men ändå inte.
Jag vet att för mig är tankarna och problemen tillfälliga.
Jag kan vilken dag som helst packa min väska och åka till Phnom Penh, 
ta in på hotell och äta en pizza."


Mattias stretchar efter sin dagliga joggingtur, barnen på skolan gör honom sällskap :)


Mattias skrev alltid brev till mej då han var ute och reste. I ett brev skrev han en speciell mening som jag försöker bära med mej i vardagen men också när jag ställs inför svårare beslut eller vill göra något som till en början kan verka svårt... Jag tänker på den också när det gäller vårt projekt i Kambodja...

"Kom ihåg; Ingenstans är för långt bort och ingenting är för svårt att uppnå."




RSS 2.0